Eller ok, jag ska erkänna... det var faktiskt inte den första i år. Men den sista! Nu börjar fastan (för er som inte visste det hör fettistadgen ihop med den där religionen med han den där snubben som blir hängd på ett kors till slut - man ska fasta i fyrtio dagar innan påsk enligt gammal kristen tradition) och årets fastelöfte för mig är kakor och godis. Tråkigt, men min maken var kaxig och jag ville inte vara sämre. Så i morgon får jag bjuda kollegorna på semla utan att äta någon själv. Ja ja, lite socker mindre har man ju aldrig dött av...
Fastetiden, för mig, är en tid för eftertanke och reflektion, en tid då man kanske väljer att avstå något av sin vardagslyx, för att komma ihåg vad man annars har och känna lite solidaritet med dem som har det sämre. Jag tycker det är en ganska bra tradition. Det är klart, det bästa är ju om man alltid kan göra det, men ibland behöver man en extra påminnelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar