Kalasdags!

Fyraårskalas nr 1 avklarat! När man har två barn som fyller år inom en månad, och båda vill ha både släkt/kompiskalas och dagiskalas får man inte göra livet för svårt för sig.... Men för att inte upprepa sig för mycket kan man göra varianter på de enkla klassiska halvfabrikaten! Som en jordgubbstårta i två våningar. Eller att göra tunnbrödsrullar av grillkorven istället för att ha korvbröd. Till det kan man ha potatiskross med vitlök och örter till de vuxna och potatismos till barnen. Till krossen kokar jag färskpotatis mjuk, krossar till lagom stora bitar och vänder i hackade örter och vitlökssmör. Supergott och enkelt!

Egen risifrutti

Mina barn älskar kall gröt, även känd som risifrutti. Den ger mig dock lite dåligt miljösamvete - för mycket onödig plast och för lite ekologiskt utbud (läs:inget). Och lite för mycket socker och tillsatsämnen för att kvalificera som nyttigt mellanmål! Jag testade att göra egen genom att helt enkelt koka risgrynsgröt, blanda med lite agavesirap och vaniljpulver och röra ner lite vispad grädde. Det blev jättegott (säger maken, själv kan jag inte smaka för det är ju mjölk i...). Dock ratades den av barnen. Inte tillräckligt syntetisk smak, antagligen. Men det är bara att försöka igen! Skam den som ger sig.

Enklaste återvinningen

Långärmad tröja med smutsiga ärmslut (blir era barns tröjor också så??) + sax = t-shirt

Samma sak gör vi med tights som får hål på knäna! De får ett nytt liv som shorts... Det som är så bra med t-shirttyg är att det inte repar sig så man behöver inte ens sy!

Just nu gillar jag....

Ekologiska dinkelkex med kakaokräm. Utan mjölk och ägg - hurra! 

Ofrivillig bantningskur

Har en liten skrikig bebis hemma. Som pruttar så det luktar som ett helt MC-gäng! Jag fattar inte att något så litet och gulligt kan lukta så illa! Eftersom jag har hört från flera källor att kolik och liknande ofta beror på intolerans mot mjölkprotein, testar jag just nu mjölkfri kost. Tycker det funkar rätt bra. För bebisen i alla fall!

Jag trodde verkligen inte det skulle vara någon utmaning att äta mjölkfritt eftersom jag ändå äter väldigt begränsat med mjölkprodukter - och då mest i form av onyttigheter i alla fall. Avstå lite glass eller pizza har väl ingen dött av! En ofrivillig bantningskur helt enkelt. Det visade sig dock att typ ALLT innehåller mjölkprotein. Eller mycket i alla fall. De mest oväntade saker, kryddblandningar, knäckebröd och annat. Och på restauranger och caféer kan de inte ens svara på om produkterna innehåller mjölkprodukter.

Exempel på konversation:
-Laxen är ju mjölkfri
-Ok, vad är den stekt i då?
-Smör
-Det funkar tyvärr inte. Sallden då? Vad är dressingen gjord på?
-Såsbas
-Såsbas? Innehåller den mjölkprodukter?
-Det vet jag inte
-Ok, men någon macka då? Utan smör? Är det mjölk i brödet?
-Det vet jag inte. Det är ett bageri som gör det...
-Har ni ingen innehållsförteckning?
-Nej
-Ok, jag tar ett glas vatten...

Nu minns jag varför jag aldrig blivit vegan!

Och en till sak...

...som jag önskar att någon hade berättat tidigare: att det inte måste göra så ont att föda barn!

Om detta skulle jag kunna skriva en bok, minst. Men jag ska försöka sammanfatta det i några meningar och en länk.

Min första förlossning var en psykisk mardrömsupplevelse. Stress, otrygghet, all teknik som KS kunde uppbringa i princip, och ändå så ont så jag trodde jag skulle dö. Min andra förlossning började lika jobbigt, men när jag kom in till BB-Stockholm så fick jag världens bästa barnmorska - hon hjälpte mig att komma in i en djup avslappning och "dyka" ner i värkarna. Och sedan satt jag i en saccosäck, drack glassdrinkar och tyckte att det mest var häftigt att föda barn. När hon sa att jag var helt öppen trodde jag hon drev med mig...

Jag hade läst om Cayenne och dyktekniken innan, om kvinnor som upplevt en smärtfri förlossning, men tänkt att de antingen ljuger som hästar travar eller saknar någon vital kroppsfunktion - typ smärtcentra eller så. Med mina tidigare erfarenheter i bagaget trodde jag helt enkelt inte det var möjligt. I alla fall inte för mig. Men det var det! Och med trean, när jag födde hemma, funkade det nästan lika bra! Ont som sjutton om jag var uppe och kutade runt (för att ringa eller gå på toa eller nåt) men nästan helt smärtfritt om jag bara lyckades "ta" värken rätt och sjunka ner i den. Det är en otrolig känsla att faktiskt våga känna kraften och livmoderns arbete istället för att bara tänka "hjälp, det gör ont"!

Cayenne fick någon gång frågan varför hon inte skriver någon bok om dyktekniken och svarade att det skulle bli världens kortaste bok! Egentligen handlar det om att inte vara rädd, att våga möta smärtan, eller känslan, att slappna av och ha det lugnt omkring sig. Hemma halvlåg jag i ett mörkt rum, ensam medan familjen sov, lyssnade på lugn musik eller avslappningsband till och från. Och när värken kom koncentrerade jag mig på tänka "ner" och "tung", på att slappna av i axlar och ansikte och känna barnet och livmoderns arbete. Senare, när det blev tuffare, blev jag coachad av mina hembarnmorskor och maken. De masserade lätt på magen, tryckte på en punkt bakom fotknölen och när värken kom sa de med lugn, mörk röst något i stil med " Tuuuung, luuuugn. Bara sjuuuunk ner, låt det trycka". Lite smärta kände jag av i slutet denna gång, antagligen för att vi pratade för mycket om annat mellan värkarna, men det var helt uthärdligt. Det gäller att inte vara för pratglad när man ska dyka och att vara tyst är inte min superkraft precis.

Nåja, det blev lite mer än en mening! Men det är ett ämne som engagerar mig! Jag tycker alla borde få samma chans till en bra förlossningsupplevelse men det är oerhört svårt när det enda man fått höra innan är "åk inte in förrän du har så ont så du inte kan prata" och liknande. Gudrun Abascal skriver i en av sina böcker att 30% av smärtlindringen är placebo - jag är övertygad om att minst lika mycket av smärtan är det! Om du tror att du ska få ont så får du det helt enkelt!

Om man ska läsa någon bok på svenska kan jag rekommendera "Föda utan rädsla" av Susanna Heli som tar upp liknande tekniker och som förklarar just varför rädslan gör smärtan värre!

Ina May Gaskin, som fått the Right Livelihood Award ("alternativa Nobelpriset), skriver mycket om vikten av att höra positiva förlossningsberättelser! Kroppen är gjord för att föda barn - men i lugn och trygghet, inte under stress, hot och otrygga förhållanden. Många kvinnor låser sig för att de inte tror att de kan föda barn, för att de är rädda för allt möjligt som kan hända och för att de inte känner sig trygga. Detta leder paradoxalt nog till att risken för komplikationer ökar och så får de precis den mardrömsförlossning de föreställt sig och tänker "jag hade aldrig klarat detta utan medicinsk hjälp".

Saker jag önskar att jag hade lärt mig i skolan...

När jag var hemma med vårt första barn tyckte jag inte att jag hann någonting. Hann inte duscha, inte äta, inte städa, klarade knappt av att gå och handla själv. Hon skrek mest och ville bli buren runt i huset. Minns att jag stod och väntade i fönstret på att maken skulle komma hem. Nu, med tre barn, hinner jag faktiskt det mesta. Och funderar lite på hur det kunde vara så besvärligt med bara ett?? Hemligheten heter förstås rutin. Och bärsjal!

Det finns vissa saker som när man upptäcker dem ger upphov till tanken "Men, varför har ingen berättat det här förut!!??". Bärsjalen till exempel. När stora tjejen var tre månader och ryggen halvt sönderbruten av att bära runt henne i en obekväm baby björn provade jag bärsjal första gången och minns att jag nästan blev arg för att ingen visat det förut! Och för att någon lurat mig att köpa den där eländiga selen. Sålde den på Blocket, men hade nästan dåligt samvete och var nära att övertala köparna att låta bli och köpa en sjal i stället. Ja ja, affärskvinna blir jag nog aldrig...

PS. Det är inte så svårt att knyta heller - kolla Sjalbarn för tips!