...som jag önskar att någon hade berättat tidigare: att det inte måste göra så ont att föda barn!
Om detta skulle jag kunna skriva en bok, minst. Men jag ska försöka sammanfatta det i några meningar och en länk.
Min första förlossning var en psykisk mardrömsupplevelse. Stress, otrygghet, all teknik som KS kunde uppbringa i princip, och ändå så ont så jag trodde jag skulle dö. Min andra förlossning började lika jobbigt, men när jag kom in till BB-Stockholm så fick jag världens bästa barnmorska - hon hjälpte mig att komma in i en djup avslappning och "dyka" ner i värkarna. Och sedan satt jag i en saccosäck, drack glassdrinkar och tyckte att det mest var häftigt att föda barn. När hon sa att jag var helt öppen trodde jag hon drev med mig...
Jag hade läst om Cayenne och dyktekniken innan, om kvinnor som upplevt en smärtfri förlossning, men tänkt att de antingen ljuger som hästar travar eller saknar någon vital kroppsfunktion - typ smärtcentra eller så. Med mina tidigare erfarenheter i bagaget trodde jag helt enkelt inte det var möjligt. I alla fall inte för mig. Men det var det! Och med trean, när jag födde hemma, funkade det nästan lika bra! Ont som sjutton om jag var uppe och kutade runt (för att ringa eller gå på toa eller nåt) men nästan helt smärtfritt om jag bara lyckades "ta" värken rätt och sjunka ner i den. Det är en otrolig känsla att faktiskt våga känna kraften och livmoderns arbete istället för att bara tänka "hjälp, det gör ont"!
Cayenne fick någon gång frågan varför hon inte skriver någon bok om dyktekniken och svarade att det skulle bli världens kortaste bok! Egentligen handlar det om att inte vara rädd, att våga möta smärtan, eller känslan, att slappna av och ha det lugnt omkring sig. Hemma halvlåg jag i ett mörkt rum, ensam medan familjen sov, lyssnade på lugn musik eller avslappningsband till och från. Och när värken kom koncentrerade jag mig på tänka "ner" och "tung", på att slappna av i axlar och ansikte och känna barnet och livmoderns arbete. Senare, när det blev tuffare, blev jag coachad av mina hembarnmorskor och maken. De masserade lätt på magen, tryckte på en punkt bakom fotknölen och när värken kom sa de med lugn, mörk röst något i stil med " Tuuuung, luuuugn. Bara sjuuuunk ner, låt det trycka". Lite smärta kände jag av i slutet denna gång, antagligen för att vi pratade för mycket om annat mellan värkarna, men det var helt uthärdligt. Det gäller att inte vara för pratglad när man ska dyka och att vara tyst är inte min superkraft precis.
Nåja, det blev lite mer än en mening! Men det är ett ämne som engagerar mig! Jag tycker alla borde få samma chans till en bra förlossningsupplevelse men det är oerhört svårt när det enda man fått höra innan är "åk inte in förrän du har så ont så du inte kan prata" och liknande. Gudrun Abascal skriver i en av sina böcker att 30% av smärtlindringen är placebo - jag är övertygad om att minst lika mycket av smärtan är det! Om du tror att du ska få ont så får du det helt enkelt!
Om man ska läsa någon bok på svenska kan jag rekommendera "Föda utan rädsla" av Susanna Heli som tar upp liknande tekniker och som förklarar just varför rädslan gör smärtan värre!
Ina May Gaskin, som fått the Right Livelihood Award ("alternativa Nobelpriset), skriver mycket om vikten av att höra positiva förlossningsberättelser! Kroppen är gjord för att föda barn - men i lugn och trygghet, inte under stress, hot och otrygga förhållanden. Många kvinnor låser sig för att de inte tror att de kan föda barn, för att de är rädda för allt möjligt som kan hända och för att de inte känner sig trygga. Detta leder paradoxalt nog till att risken för komplikationer ökar och så får de precis den mardrömsförlossning de föreställt sig och tänker "jag hade aldrig klarat detta utan medicinsk hjälp".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar