Handel med maträtter

Idag har jag uppfunnit ett system för handel med maträtter - MTS, Meal Trading System! (Ok denna ordvits fattar nog bara de som på nåt sätt jobbar med ETS, handeln med utsläppsrätter, men ändå...)

Jag försöker ju leva som vegan till vardags och unna mig lite fisk, ägg och mjölkprodukter på helger. Men idag hade  de paneer på den Indiska lunchrestaurangen vi var på och då kände jag mig mogen för ett byte av dag - så denna vecka kör jag vegan på söndag och osten på fredag! En personlig handel med maträtter, helt enkelt...

Nytt år och nystart

Jag var lite slö på att blogga under jul och nyår - alla kan vi behöva en paus ibland :) Här följer en resumé av mina tankemödor under helgerna:

Jag har gett mig själv ett nyårslöfte om att leva lite nyttigare och ännu lite hållbarare i år. Främst tänkte jag göra en liten kostomställning för både hälsa, hållbarhet och djurrätt. Egentligen inget jättenytt, mer att få tillbaks mig själv på banan! I början av 2013 (tom sommaren/hösten egentligen) mådde jag väldigt bra eftersom jag hade dragit ned kraftigt på gluten, socker, mjölkprodukter och ägg men sedan kan man väl lugnt säga att det spårade ur lite under november-december. Tyvärr hamnar jag lätt i en ond cirkel av sötsug och snaskande när jag väl sätter igång - ibland tror jag nästan jag är lite sockerberoende. En kompis utmanade mig (nåja, hon skulle göra och jag ville inte vara sämre) till att göra ett godisfritt år. Jag modifierade till ett (vitt)sockerfritt år för att inte ersätta godis med kakor och för att ändå kunna unna sig något gott ibland - hemkokt eller hembakt med råsocker, honung eller agave till exempel. Jag kommer även vara vegetarian med undantag av lite fisk/skaldjur ibland (och kanske göra vissa undantag för mjölkprodukter - läs:ost - vid festliga tillfällen eller restaurangbesök/bjudningar för att förenkla tillvaron). Men vardagsvegan-idén består - på så sätt kan jag pussla ihop en kost som är god, ger mig alla näringsämnen utan allt för mycket besvär (vet att det går utmärkt att leva som helvegan, men det kräver ganska mycket planering och jag har misslyckats förut…), hyfsat hållbar (så länge man håller sig till MSC-märkt fisk/skaldjur och ett minimum av ekologiska mejeriprodukter) och hälsosam. Jag kommer inte heller vara jättestrikt och lusläsa innehållsförteckningar efter "spår av"...  För mig är det viktiga att minimera miljöpåverkan och inte bidra till den väldigt otrevliga djuruppfödningsindustrin. Jag har inget principiellt emot exempelvis ägg och mjölk - om jag hade ett par hönor och en ko på baksidan - och jag erkänner villigt att det är en stor uppoffring (särskilt ägg) men när jag ser hur djuren behandlas vänder det sig liksom i magen på mig.

I övrigt har jag bestämt mig att leva lite mer närvarande i år! Försöka göra andningsövningar eller yoga varje dag en liten stund. Min ambition är att varje dag göra någonting för att leva i Kärlek, Glädje, Tacksamhet, Ödmjukhet, Närvaro, Acceptans och Kreativitet. Jag har tex hakat på ett initiativ som heter #365grateful på Instagram (användare "annasatelje" - skapade den för min konstsida och orkar inte göra en ny) och fota något jag är tacksam för varje dag. Om man lyckas fokusera på tacksamhet för det man har istället för avundsjuka på det man inte har tror jag det är nyckeln till all lycka!

Uppochnedvända världen?

"Minst 30% av kakaobönorna kommer från certifierade odlingar där man arbetar med att bevara biologisk mångfald och skapa hållbara försörjningsmöjligheter för arbetare och odlare" skryter Marabou om på Noblesse-asken. Det låter ju fint. Men tänk tvärt om - det betyder ju att 70% av chokladen kommer från odlingar där man "skiter i biologisk mångfald och.... " Och så erkänner de det i princip rakt ut. Ärligt? Är inte detta lite uppochnedvända världen? 

Osmart ostkaka?

En gång om året brukar jag göra Hälsingeostkaka - den skiljer sig från småländsk dito genom att den enbart består av ostmassa som gräddas i vattenbad (samt en liten mängd mjöl). Ost är ju inte det klimatsmartaste man kan äta (enligt livsmedelsverkets miljösmarta kostråd  släpper ost ut 10-15 kg CO2/kg vilket är mer än fläskkött, men bara ca hälften mot nötkött) och när man gör ostkaka blir det rätt tydligt varför. Man utgår nämligen från 10 liter mjölk, löper den, silar av och gräddar sen i ugnen - och kvar blir ungefär en liter! Snopet lite första gången man gör det!

För att öka utbytet något har jag börjat koka messmör av vasslen. Då tar man helt enkelt vätskan man silar av (ca 8-9 liter) och kokar den tills den har krympt ned till en tiondel, blivit brun och lite trögflytande (rör ofta på slutet så det inte bränns fast). Sedan gäller det att röra under kylningen - annars blir det kristaller i. Om man gillar det kan man röra ned lite grädde och vaniljsocker i slutet. Det tar ca 7-8 timmar totalt sett. Jag räknade ut att det går åt ca 12 kWh el i processen. Inte jättefarligt egentligen - särskilt inte om man har miljömärkt el (ok, jag vet att man inte kan räkna så egentligen). Hur som helst är det nog inte energianvändningen som är den stora miljöboven här - det är mjölkproduktionen helt klart. 

Miljösmart eller inte, gott är det i alla fall! Och en gång om året kan man nog unna sig nästan vad som helst (förutom jätteräkor och ål och säkert någon mer helt oacceptabel föda)

Återbrukbara paket

 

Jag älskar fina paket, men känner mig lite som en miljöskurk med allt glättigt papper och  allt pynt... Lösningen? Återbrukbara paket - slå in kartonger som går att öppna och stänga så kan de användas igen och igen....

Ärligt DN, hur tänker ni?

I bland tvilar jag seriöst på medias kompetens, kunskap och framför allt ansvarstagande. Igår tog DN Debatt in en förskräcklig sörja av massa blandat klimatförnekarsvammel och någon obegriplig konspirationsteori om att miljörörelsen bara är in it for the money. De missade h e l t hur mycket pengar som rör sig i fossilindustrin, de gigantiska summor klimatförnekarlobbyn lägger varje år bara i USA osv osv. Jag själv som jobbar inom miljörörelsen kan bara hånskratta när jag tänker på min man som tjänar en bra slant mer än mig i industrin (med exakt samma utbildning) och på den obefintliga kampanjbudget vi rör oss med medans Stockholmsinitiativet har råd med stora annonser i dagspressen.

Men nåja. Att debattförfattarna i fråga är fullständigt bindgalna är väl ingen nyhet. Det som är otroligt upprörande är hur DN väljer att ta in sådan smörja. Och till på köpet går dagens ledare av Johannes Åman ut och försvarar delar av eländet. Han tycker det är en poäng att journalister ibland brister i källkritiken - snacka om Kafka-liknande-Liftarens-Guide-inspirerad paradox. "Aha, du menar som DN gör när ni publicerar material från klimatförnekare!?" Nu är ju debattörerna i rättvisans namn inga journalister, precis. Och annonsörerna ju icke heller. Men ändå. Det folk läser i annonser och debattartiklar gör troligen minst lika mycket intryck på läsarna och jag anser att en stor dagstidning har ett ansvar för vad de publicerar i hela sin blaska. Dessutom har deras egna jounalister en tendens till att brista i källkritiken i många miljöfrågor även när de rapporterar från den "andra sidan".

Den andra poängen där Åman fullständigt missar målet är när han pratar om att det även finns andra problem - som exempelvis väpnade konflikter och hungersnöd. För det är ju inte alls så att det är just den ö k a d e problematiken med klimatflyktingar, väpnade konflikter och hungersnöd i ljuset av klimatförändringarna som vi "alarmister" är rädda för!? (Duh - Kafka dök upp igen - eller var det källkritiken?). Det är ju liksom inte ett par grader varmare i sig som är det jobbiga (ärligt, vi bor i Sverige...) utan effekterna globalt sett med försämrade livsmedelsskördar, höjd havsnivå som leder till översvämningar, ökad frekvens av extrema väderhändelser (tänk Filippinerna varje år!) och resursbrist som leder till konflikter osv...

Åhman är liksom debattörerna rädd för att demokratin ifrågasätts av vissa extrema aktivister. Det kan man ju i viss mån hålla med om. Men en ganska liten del av klimataktiviserana är nog där - desstuom anser jag desinformation från media som ett minst lika stort hot mot demokratin. Demokrati bygger nämligen på en opinion som väljer politiker som tar ansvar i frågor som är viktiga. Om då media undergräver vetenskapens trovärdighet eller helt avstår från att rapportera om viktig problematik för att det inte säljer lösnummer så har vi ett problem.

Jag har funderat mycket på varför förnekarna ges utrymme i debatten alls. Och jag tror det delvis beror på att media i "demokratins tjänst" vill ge utrymme åt alla "åsikter", vilket ju är högst lovvärt. Problemet är bara att de blandar i hop vetenskap, tro och åsikter. Och dessutom får en hel del ren propaganda och konspiratoriska lögner på köpet! För det är väl åsiktsfrihet vi har och inte propagandafrihet? Den dagen en klimatförnekare skriver "Jag tror inte på klimathotet för jag tror inte på den samlade vetenskapliga forskningen - min personliga övertygelse säger mig helt enkelt att jorden är platt, solen snurrar runt vårt klot och människan kan inte påverka klimatet" så by all means - släpp in dem i debatten! Det kan bli riktigt kul...

Om julklappspanik, miljöångest och hemvirkade tomtar

"Prylhets är så 1900-tal" enligt Naturskyddsföreningen, som tipsar om 10 knep för en grön jul och jag kan nog problemlöst genomföra minst nio av dem. Det är bara den där lilla punkten om klapparna som är snälla för planeten som gör mig lite småsvettig. Jag menar "upplevelser, hemmagjort, delikatesser, dryck, second hand och fantasi" i all ära. Men ärligt. Vem kom på det här? Någon som inte har barn, möjligen? Det är i alla fall inte brieost, begagnade gummistövlar och hemsnickrat lego som står på mina barns önskelista! (De är inte ens gamla nog att uppskatta en flaska Amarone även om de skulle få en) Tyvärr är deras listor mer att likna vid ett oändligt frosseri av onödiga, giftiga, könsstereotypa plastleksaker och flamskyddsmedelsfylld elektronik. De är dessutom behäftade med väldiga förväntningar. Och som förälder slits jag mellan viljan att leva lite enklare, prylfriare och miljövänligare med barn som förstår värdet av det lilla och uppfostrats till ödmjukhet och tacksamhet å ena sidan, och viljan att göra mina barn (i alla fall tillfälligt) glada å den andra.

Jag vill liksom inte att mina barn ska sitta i en terapisoffa om 20 år och prata om den fruktansvärda barndomen där de förvägrades blinkande skor och bara fick hemvirkade dockor av återvunnet garn av tomten när alla andra barnen fick lila Barbies med paljettkjol, gläfsande ljusrosa leksakshundar och en egen I-pad. Fast å andra sidan är det kanske det som kommer göra dem till starka människor? Ett barns lycka kan naturligtvis inte mätas i mängden prylar de får, snarare lite tvärt om kanske. Men ändå. Inte är det lätt att stå emot konsumtionstrycket som förälder alla gånger. Att handla miljösmart kräver tyvärr inte bara tid, engagemang och i vissa fall en ganska tjock plånbok. Det är inte heller helt lätt att hitta något som barnen faktiskt behöver och vill ha - när de behöver eller vill ha det. Jag har till exempel ägnat halva helgen åt att springa i second-hand butiker och leta efter ett beggat lussenattlinne i rätt storlek - rätt dålig timpeng på den verksamheten om man skulle tänka strikt ekonomiskt...

Högst upp på barnens önskelista...

Så vad i hela friden ska man göra? Det finns naturligtvis bra leksaker som inte är helt tokiga ur miljösynpunkt. Och det finns chanser att hitta begagnat om man letar lite. Tricket är bara att få ungarna att hålla med om att det är en bra idé att välja ekologiska träklossar framför "Olivias hus" i Lego Friends. En sådan idé kan vara att låta dem följa med till någon second-hand butik med bra utbud eller någon leksaksaffär med lite roligare urval och titta själva. Är BR den enda leksaksaffären de någonsin sätter en fot i så blir ju önskelistan därefter. Är de lite äldre och förstår pengars värde kan man ju "muta" dem med att de kan få fler saker om de väljer begagnat eller miljösmart. Om de är tillräckligt små kan man alltid slå in något de glömt bort att de redan har - så de också får öppna ett paket (det är min strategi för ettochetthalvtåringen i år - lova att ni inte berättar om tre år). Problemet är den där mellanåldern när de fortfarande tror på tomten i alla fall lite grann, och samtidigt är så gamla så de minns exakt allt som står på önskelistan! En gyllene medelväg (fegväg kanske?) är en lösning jag lutar åt just nu. Kompromiss mellan samvete och samvete.... Att plocka ut en "dålig" leksak de verkligen vill ha från listan och låta dem få den och i övrigt köpa sådant som jag gillar (samt begränsa mängden prylar totalt sett). Eller borde jag helt enkelt köpa alla barnens klappar på läkarmissionen och lägga pengarna som blir över i terapiburken (ni vet den där burken där man samlar in pengar till barnens framtida terapikostnader när man blir arg och slår sönder hårborsten mot badkarskanten för att de vägrar klä på sig i morgonstressen)?