Och en till sak...

...som jag önskar att någon hade berättat tidigare: att det inte måste göra så ont att föda barn!

Om detta skulle jag kunna skriva en bok, minst. Men jag ska försöka sammanfatta det i några meningar och en länk.

Min första förlossning var en psykisk mardrömsupplevelse. Stress, otrygghet, all teknik som KS kunde uppbringa i princip, och ändå så ont så jag trodde jag skulle dö. Min andra förlossning började lika jobbigt, men när jag kom in till BB-Stockholm så fick jag världens bästa barnmorska - hon hjälpte mig att komma in i en djup avslappning och "dyka" ner i värkarna. Och sedan satt jag i en saccosäck, drack glassdrinkar och tyckte att det mest var häftigt att föda barn. När hon sa att jag var helt öppen trodde jag hon drev med mig...

Jag hade läst om Cayenne och dyktekniken innan, om kvinnor som upplevt en smärtfri förlossning, men tänkt att de antingen ljuger som hästar travar eller saknar någon vital kroppsfunktion - typ smärtcentra eller så. Med mina tidigare erfarenheter i bagaget trodde jag helt enkelt inte det var möjligt. I alla fall inte för mig. Men det var det! Och med trean, när jag födde hemma, funkade det nästan lika bra! Ont som sjutton om jag var uppe och kutade runt (för att ringa eller gå på toa eller nåt) men nästan helt smärtfritt om jag bara lyckades "ta" värken rätt och sjunka ner i den. Det är en otrolig känsla att faktiskt våga känna kraften och livmoderns arbete istället för att bara tänka "hjälp, det gör ont"!

Cayenne fick någon gång frågan varför hon inte skriver någon bok om dyktekniken och svarade att det skulle bli världens kortaste bok! Egentligen handlar det om att inte vara rädd, att våga möta smärtan, eller känslan, att slappna av och ha det lugnt omkring sig. Hemma halvlåg jag i ett mörkt rum, ensam medan familjen sov, lyssnade på lugn musik eller avslappningsband till och från. Och när värken kom koncentrerade jag mig på tänka "ner" och "tung", på att slappna av i axlar och ansikte och känna barnet och livmoderns arbete. Senare, när det blev tuffare, blev jag coachad av mina hembarnmorskor och maken. De masserade lätt på magen, tryckte på en punkt bakom fotknölen och när värken kom sa de med lugn, mörk röst något i stil med " Tuuuung, luuuugn. Bara sjuuuunk ner, låt det trycka". Lite smärta kände jag av i slutet denna gång, antagligen för att vi pratade för mycket om annat mellan värkarna, men det var helt uthärdligt. Det gäller att inte vara för pratglad när man ska dyka och att vara tyst är inte min superkraft precis.

Nåja, det blev lite mer än en mening! Men det är ett ämne som engagerar mig! Jag tycker alla borde få samma chans till en bra förlossningsupplevelse men det är oerhört svårt när det enda man fått höra innan är "åk inte in förrän du har så ont så du inte kan prata" och liknande. Gudrun Abascal skriver i en av sina böcker att 30% av smärtlindringen är placebo - jag är övertygad om att minst lika mycket av smärtan är det! Om du tror att du ska få ont så får du det helt enkelt!

Om man ska läsa någon bok på svenska kan jag rekommendera "Föda utan rädsla" av Susanna Heli som tar upp liknande tekniker och som förklarar just varför rädslan gör smärtan värre!

Ina May Gaskin, som fått the Right Livelihood Award ("alternativa Nobelpriset), skriver mycket om vikten av att höra positiva förlossningsberättelser! Kroppen är gjord för att föda barn - men i lugn och trygghet, inte under stress, hot och otrygga förhållanden. Många kvinnor låser sig för att de inte tror att de kan föda barn, för att de är rädda för allt möjligt som kan hända och för att de inte känner sig trygga. Detta leder paradoxalt nog till att risken för komplikationer ökar och så får de precis den mardrömsförlossning de föreställt sig och tänker "jag hade aldrig klarat detta utan medicinsk hjälp".

Saker jag önskar att jag hade lärt mig i skolan...

När jag var hemma med vårt första barn tyckte jag inte att jag hann någonting. Hann inte duscha, inte äta, inte städa, klarade knappt av att gå och handla själv. Hon skrek mest och ville bli buren runt i huset. Minns att jag stod och väntade i fönstret på att maken skulle komma hem. Nu, med tre barn, hinner jag faktiskt det mesta. Och funderar lite på hur det kunde vara så besvärligt med bara ett?? Hemligheten heter förstås rutin. Och bärsjal!

Det finns vissa saker som när man upptäcker dem ger upphov till tanken "Men, varför har ingen berättat det här förut!!??". Bärsjalen till exempel. När stora tjejen var tre månader och ryggen halvt sönderbruten av att bära runt henne i en obekväm baby björn provade jag bärsjal första gången och minns att jag nästan blev arg för att ingen visat det förut! Och för att någon lurat mig att köpa den där eländiga selen. Sålde den på Blocket, men hade nästan dåligt samvete och var nära att övertala köparna att låta bli och köpa en sjal i stället. Ja ja, affärskvinna blir jag nog aldrig...

PS. Det är inte så svårt att knyta heller - kolla Sjalbarn för tips!

När ärtan kom till jorden...

...det var i maj när solen sken!

Nåja, tror jag i alla fall. Själv var jag inte utanför dörren den dagen! Men det är i alla fall ursäkten till frånvaron av inlägg här - att en liten bebis kommit till familjen W. Hon föddes hemma i vårt badrum med två underbara barnmorskor från Egen Barnmorska. Det var en väldigt annorlunda upplevelse mot våra två tidigare sjukhusförlossningar och en enorm trygghet att väja vem som ska få vara med vid födseln av ens barn. Något som egentligen borde vara en självklarhet för alla, tycker jag!

Städmuta

Så här fina minimellosar blev det av pysselsakerna sedan...

Vi har en snart-fyraåring som är helt omöjlig med städning hemma. Hon släpar fram, stökar till och vägrar plocka undan med argument som "men mamma, då får jag ont i armen" eller "jag vågar inte själv för det låter som gorillor där" och annat kreativt. Så häromdagen bestämde jag mig för att det ibland kan vara ok att muta, eller kanske motivera, barnen lite. Så jag utlovade en tur till Panduro för att köpa pysselsaker om de hjälpte till med städningen. Och huj, vilken fart det blev! Jag fick hela huset dammat av sexåringen, och lillasyster städade faktiskt sitt rum helt själv!

En annan grej som kan få fart på stora tjejen är att hon får välja musik och så spelar vi hennes valda låtar jättehögt så det dånar i hela huset medan vi städar. Det tycker hon är jättekul, för det är inte så ofta mamman går med på att höra Sean Banan så väggarna skakar....

Det här med att boa...

...är ju ganska praktiskt. Eller inte?

Fördelar: man får frysen avfrostad, garderoben rensad, allt ogräs uppryckt ur trädgården, skafferiet sorterat och en massa annat bra som man inte haft energi till på ett år.

Nackdelar: man får väldigt ont i ryggen när man sätter igång ovanstående projekt i v 39.

Vardagsglädje, var är du?

Kan man undra. När förlossningen börjar närma sig och man vaknar med jätteont i halsen. Och hela ens "lediga tid" hittills har gått åt till att ta hand om barn med vattkoppor och hosta i omgångar. Suck... Och det dessutom snöar i mitten av april. Dubbelsuck.

Nåja, idag blir det te och en bok i soffan. Kanske lite virkning, men mer gör jag bara inte....

Och så var man ledig då...

Känns lite konstigt, men nu har jag inte tänkt jobba mer innan beräknad bebisankomst, trots att det är en månad kvar. Jag tror att man verkligen ska unna sig att koppla av, hinna fixa färdigt det man vill fixa färdigt  och känna sig trygg i att man inte behöver kasta sig iväg från ett jobbmöte direkt från bb. Jag känner alldeles för många som tänkt jobba till två veckor innan bf och som har fött 2,5 veckor innan - vilket lämnat allt i kaos både mentalt och praktiskt.

Enligt min plan ska jag nu ägna mig åt att: yoga, simma, vila, småfixa hemma, stöka undan lite pappersarbete som ligger i högar sedan evigheter, göra avslappningsmeditation inför förlossningen och kanske hinna måla lite också. Det började sådär med sjukt barn hemma och inget gjort, men det finns fortfarande hopp... Hängmattan - here I come!